En egen häst, 99% av alla ryttares dröm. För ett år sedan var det min dröm med. Jag satt ofta och kollade på HastNet, man  kunde ju alltid drömma liksom. Då klickade jag in inriktning hoppning och kollade efter en storhäst som helst skulle vara runt 170cm, sådär 10-12 år med några år ute på hoppbanorna i bagaget. Och hade jag kollat seriöst så hade det varit sånna hästar vi hade mejlat/ringt på och åkt och provridit. Men för att vara helt ärlig så hade, när det kommit till kritan, nästan vilken häst som helst varit en dröm om jag hade fått kalla den för min. En liten shettis jag bara kunde träna från marken och köra, visst, för den hade ju varit min, min häst som jag kunde ha roligt med.

 

Sedan kom dagen som jag får gåshud och glädjetårar i ögonen så fort jag tänker på den. Den 28 april 2013. 4522 var ett av lottnumrena som ropades upp under pausen i världscupfinalen. Och den lotten satt mamma och höll i. När jag hörde orden "Det är våran lott, visst var det detta numret?" så fattade jag ingenting först, vad menade hon? När det började sjunka in så fick jag lite halvt panik och tror jag sa något i stil med "Va? Är du säker?" och sedan tror jag lite halvt i panik nästan skrek " de måste väl säga nummrena igen, eller? De måste de". Lite halvt chockade och ganska så väldigt skakig så lämnade jag och mamma Lovisa, Becka och Josefina för att gå dit man skulle om man vunnit en av hästarna för att kolla numret osv. När vi tillslut hittat Bo och han började bläddra i sina papper för att dubbelkolla numret så var jag så jäkla rädd och nervös. För detta kunde ju inte hända på riktigt. Men de stämde och vi fick direkt följa med ner i stallarna, förbi framhoppning och alla hästar som jag just sett hoppa inne i arenan för att hälsa på honom, våran häst.

 

Vi har sedan dag ett sagt att skulle det inte funka mellan mig och Highway så kunde vi inte ha kvar honom. För hur det än är så är jag 16 år och aldrig haft egen häst. Att få en femåring som jag ska lära samtidigt som jag själv har en massa kvar att lära är inte det optimala, inte på långa vägar. Jag skulle egentligen ha en häst som är som de jag skrev i början, en läromästare. Men tack vare att vi har duktiga personer runt oss som jag aldrig tvekat på att fråga om råd så går det bra. Det viktgaste för mig är att han mår bra och så länge han gör det så spelar inte prestationena så stor roll. Och han mår inte sämre hos mig än han hade gjort någon annanstans, sedan hur fort utveckligen går är en annan sak.

 

Jag tror på oss, vi två tillsamans. Jag tror på att vi en dag kommer ha världens starkaste band och lita på varanndra till 110% i alla lägen. Men det tar sin tid och jag kan inte räkna alla de gånger jag stått med armarna runt hans hals med tårarna strömmande ner för kinderna och tänkt "jag fixar det inte, jag klarar inte av honom" och det är många gånger jag tänkt att löser de sig inte efter nästa vecka kanske jag måste tänka på att ge upp. Men jag har aldrig gett upp och jag vet att jag aldrig kommer att göra det, för jag tror på oss. Det har gått snart ett år och vi har kommit en pytteliten bit på vägen. Det är alltid 1 steg framåt och 2 steg tillbaka. Highway är speciell. Han är stenhård i huvudet och envisare än det envistaste fuxsto när han sätter den sidan till och han tycker att han är störst bäst och vackrast. Har aldrig träffat en sån envis häst. Men samtidigt vet jag att vi en dag kommer vara så jäkla sammansvetsade, den dagen han bestämmer sig för lyssna och lita på mig när han blir stressad, den dagen vi kommit igenom våra problem, den dagen han lyssnar på mig utan ifrågasätta bara för att testa, den dagen blir vi farliga tillsamans. Vi har kommit en bit, det mesta mentalt. Han har blivit så mycket säkrare med mig och framförallt, med sig själv. Han vågar nu verkligen släppa på vissa spärrar och visa när han tycker något är roligt. 

 

Han är en häst som hoppar hur man än kommer på hinder, som hoppar nästa gång trots det blev hur fel som helst gången innan när han väl bestämt sig för att "nu vill jag jobba med min ryttare, inte emot". 

Han är en häst som kommer göra allt som jag ber honom, alltid kommer fightas med med mig i alla lägen.

Den dagen kommer han envisa bara vara positiv.

Han är min bästa vän och en dag kommer vi göra allt för varanndra.

 

Jag kommer aldrig ge upp oss.