I förrgår gjorde jag en intervju med en reporter från Hippson på telefon som är en del av en artikel. Idag kom den upp på Hippsons hemsida. Artikeln handlar om debatten om hästlotteriet på GHS och när jag blev intervjuvad så fick jag även frågan vad jag tyckte om saken. Och jag måste säga att jag tyckte att det var svårt att svara på, för jag förstår hur de som sätter sig emot det menar samtidigt som jag faktiskt inte tycker att risken att hästen hamnar i fel hem är större än när man säljer en häst på vanligt vis. Jag menar, som de säger så har de inte varit några problem hittills och är vinnaren någon som inte kan ha hästen så löser de de genom att sälja den. Så får nog säga att jag fortfarande tycker att det är en bra sak, pengarna från lotteriet går till bra saker och en häst är ett helt fantastiskt pris att vinna om man kan ha den, annars så får man ju pengarna de säljs för. 

 

Ni kan läsa hela artikeln här!

Något jag började fundera på för ett tag sedan är vilken klubb jag vill tävla för. Jag är just nu medlem i två klubbar, Ridklubben i Grästorp där jag började rida och sitter med i deras US- styrelse och Lidköpings Ridklubb där jag började rida för 2-3(?) år sen. Jag har innan endast tävlat för Grästorp, ett självklart val då de gånger jag tävlat utanför klubben har varit på en av deras hästar. Har dessutom varit ganska aktiv där länge och sitter just nu som ordförande i US.

 

Nu har jag ju dock egen häst och kan välja fritt vilken klubb jag vill tävla för så nu är inte valet lika enkelt. Jag kommer snart gå ur US då jag känner att jag inte riktigt hinner med de och kommer alltså inte vara lika aktiv i Grästorp som tidigare. 

 

Detta året kommer jag tävla för Grästorp tror jag. Jag har inte tänkt att tävla i lag iår så då spelar det inte så stor roll. Men hur jag ska göra nästa år har jag ingen aning om. Lite tidigt att börja fundera på det nu kanske men kan ju ha lite (läs myyyyyyycket) beslutsångest och de skadar inte att ha de i bakuvudet för att kunna väga för&nackdelar mot varanndra. 

 

Något jag tycker att man ser allt för ofta i annonser är orden "MÅSTE BORT". De orden följs sedan ofta av "p.g.a ingen stallplats efter onsdag" eller något liknande. Blir så arg på hästägare som inte tar ansvar för sin häst.

 

När man köper en häst så tar man på sig ett ansvar för en annan individ. Hästens behov ska uppfyllas, inga kompromisser på de! Blir hästen sjuk, halt osv så ska de inte vara någon tvekan på att man kan åka till en veterinär med den. Skaffar man sig en häst så ska det inte vara någon tvekan på att man kommer kunna ta hand om den varje dag, ingen tvekan på att man har pengar för att kunna betala veterinär och hovslagare.

 

För man har ju tagit ansvar för någonannans liv och då tycker jag att man ska prioritera de. Det är inte hästen som valt dig som ägare. Förlorar man stallplatsen så skaffa en ny. Sen om du bara kan få en som ligger en timme bort, ta den då. Det är inte hästens fel att ägaren av någon anledning behöver byta stall, då ska inte den få lida för det heller. Sen om det inte är hållbart i längden och man behöver sälja hästen, okej. Men hästen ska inte "kastas iväg" till vem som helst. Det är hästägarens ansvar att se till att hästen hamnar hos en bra ägare, inte hos första bästa bara för att man "måste bli av med den".

 

Man ska aldrig kompromissa när de gäller hästens behov. Den ska vara prio ett, även när det gäller småsaker. Är det kallt ute och man är på ex. en tävling. Då tycker jag att det är en självklarhet att man tar hand om hästen först. Att den får på sig täcke osv innan man själv får på sig varma kläder. 

 

Åsikterna om skarapa bett och hjälptyglar är mååånga. Vissa anser att de är djurplågeri så fort man sätter ett stångbett i munnen på hästen medan andra sätter in alla möjliga avancerade bett på sin häst och de finns väl egentligen inget "rätt och fel" utan bara delade åsikter. För hästar är olika individer,  precis som vi. Och alla människor trivs inte med samma sak, eller hur? 

 

Jag har sett hästar som sprungit och gapat mot ex. det omtalade pessoabettet, men har också sett harmonsika lugna hästar med detta bettet i munnen som verkligen sett ut att trivas. Så något rätt och fel kan de inte finnas, jag tror att man får se från häst till häst, ekiage till ekipage, alla är olika.

 

Jag tror inte att de flesta är ute efter att vara elaka mot sina hästar, iallafall inte i detta landet. Det är inte många ryttare som skulle plåga sin häst medvetet. Man gör de man tycker blir bäst och löser problem på olika sätt. Jag har många gånger sätt hästar och ponnys som rycks i munnen med skarpa bett samtidigt som ryttaren kör sporrarna i magen på hästen, drar i den ena tygeln men vill sedan åt andra hållet och hästen gapar och de ser ut som den bara vill därifrån. MEN jag tror inte att ryttaren medvetet sätter sin häst i den situationen, jag tror mycket handlar om okunskap. 

 

Jag anser att skarpare bett och hjälptyglar är bra om de används på rätt sätt. Sedan finns de såklart vissa bett som är bättre alternativ än andra. Men hade valet stått mellan att hoppa en bana på en häst som jag fick rycka tag i med ett vanligt tränsbett, som inte lyssnade på förhållningarna utan att man blev stark i handen och at rida samma häst med ex. ett pelham och då kunde rida mjukt och ta små förhållningar som gick igenom utan att jag drog i hästens mun så skulle jag utan tvekan valt de senare alterantivet. Jag läste ett klockrent citat på Elisabth Ågrens blogg en gång "stirra dig inte blind på bettet som sitter i munnen utan ryttaren som håller i tygeln".

 

Jag har inget emot skrapare bett och hjälptyglar om de används på rätt sätt. Sen ska man ju alltid sträva efter att rida med så milda bett och utan så lite hjälp som möjligt men ilbland behöver man kanske lite hjälp på vägen!

Jag har alltid haft lite svårt för att acceptera förändringar, när det gäller allt. Tycker för de mesta att om något är bra och jag trivs med de så är en förändring onödigt, helst ska allt vara som de alltid varit lixom. Sen finns de vissa saker som jag kan tycka de är lite roligt med förändring ibland, när man får starta om på nytt, som gy.mnasiet. På måndag börjar jag på De La Gardie. Ett gymnasium med ca 2000 elever, lite skillnad från lilla Dalängen med 300-400 elver. Ska bli roligt att börja i en ny klass och träffa nya personer. Även fast jag inte är 100% säker på att jag valde rätt pogram så tror jag att de här tre åren kommer bli roligare än de på högstadiet, mer saker som jag faktiskt är intresserad av. De är en av de få förändringar i livet som jag ser som positiv. 

 

Däremot är jag livrädd för tanken på att tiden går så himla fort och jag är nog lite rädd för att "växa upp". Just nu är ju livet ganska så "stabilt" eller hur man nu ska säga. Allt är ju så planerat och "säkert". Jag vet på ett ungefär hur de kommande tre åren kommer se ut och jag trivs med de. Jag kommer gå en linje som jag förhoppningsvis trivs med, jag kommer att spendera en massa timmar i stallet med min fina häst, jag kommer hitta på massa saker med mina underbara vänner, åka till Björneröd osv. Allt de är saker som jag trivs med och vill inte att någon ska ändra på. Men någonstans inser man ju att allt förändras med tiden, även vilka man umgås med. Man växer ifrån varandra, flyttar till olika ställen osv, allt kommer inte alltid vara som de alltid varit, de går lixom inte att komma ifrån.

 

Jag tänker ofta på hur saker kan förändras till de negativa och något jag måste bli bättre på att tänka positivt. För visst så kanske man tappar kontakten med vissa som man umgås med nu, men långt ifrån alla. Och i slutändan så brukar ändå de flesta förändringar bli till de bättre, eller iallafall ha något bra med sig!